Vad gäller vid förseningsvite?
Vid entreprenadtvister där standardavtalen AB 04 eller ABT 06 gäller är det vanligt att parterna tvistar om förseningsvite. Beställaren hävdar ofta att entreprenören är försenad, medan entreprenören antingen bestrider att det förekommit någon försening alls, eller – om så ändå är fallet – yrkar att vitet ska jämkas, det vill säga sättas ned.
Detta senare argument om jämkning är intressant, eftersom det ofta tas upp i praktiken men sällan diskuteras djupare, och ännu mer sällan prövas av domstol. Frågan blir då: Varför kan vitet jämkas, och hur görs det i så fall?
Vitets grundsyfte – en enkel ersättningsmodell
För att förstå problematiken behöver vi först förstå vad vite är och varför det används. Vite fungerar som ett förutbestämt skadestånd – ett fast belopp som ska betalas vid försening, oavsett om beställarens faktiska skada är större eller mindre. Ofta är vitet också det enda ersättningsmedlet (”sole remedy”), vilket innebär att beställaren inte kan kräva någon annan ersättning för förseningens följder, oavsett om det handlar om uteblivna intäkter, ökade finansieringskostnader, förlorad goodwill eller andra ekonomiska konsekvenser.
Syftet med vitet är alltså att slippa komplicerade tvister om exakt hur stor skadan är – både beställaren och entreprenören vet i förväg hur mycket som gäller vid en försening. För entreprenören fungerar vitet också som ett skydd, eftersom det begränsar ansvaret till vitets belopp, även om beställarens skada skulle vara större.
Men det innebär också en omvänd risk: entreprenören kan bli skyldig att betala mer än beställarens faktiska skada, om vitet överstiger den verkliga ekonomiska förlusten.
Jämkningsregeln – ett undantag i standardavtalen
Trots denna tydliga modell innehåller AB 04 och ABT 06 en viktig undantagsregel. Enligt kapitel 5 § 3 andra stycket ska vitet nämligen jämkas om beställaren har tagit entreprenaden, eller delar av den, i avsett bruk före färdigställandet. Regeln gäller också om beställaren fått en inte oväsentlig ekonomisk nytta av att använda entreprenaden på annat sätt.
Denna regel bryter alltså mot vitets grundprincip om fasta belopp. Tanken är att det kan bli orimligt att entreprenören ska betala fullt vite när beställaren faktiskt har haft nytta av delar av entreprenaden, trots förseningen.
Praxis – betydande jämkning men få vägledande domar
Domstolspraxis visar att när jämkningsregeln väl tillämpas kan den få stor effekt – vitet har i vissa fall jämkats ner till 27 procent av ursprungsbeloppet, och i andra fall helt till noll. Dock rör det sig om underrättspraxis, och Högsta domstolen har ännu inte prövat frågan.
Standardavtalen ger inte någon tydlig metod för hur jämkningen ska räknas fram. I praktiken brukar parterna ofta utgå från hur mycket av entreprenaden som tagits i bruk – exempelvis baserat på andel BTA (bruttoarea) eller hur mycket av kontraktssumman som omfattar den del som använts. Detta är dock förenklat, eftersom ordalydelsen i standardavtalen tydligt säger att ibruktagandet bara är en förutsättning för jämkning – det är inte den enda faktorn som ska beaktas.
Svea hovrätt – flera faktorer ska vägas in
Svea hovrätt har i ett avgörande (30 november 2016, mål T 526-16) tydliggjort detta. Domstolen konstaterade att jämkningen ska ske i ”skälig mån” och att detta innebär att både omfattningen av ibruktagandet och andra relevanta omständigheter ska beaktas. Det är alltså fel att enbart se till hur mycket av entreprenaden som tagits i bruk.
I det aktuella fallet jämkades vitet kraftigt – till 20 procent – eftersom beställaren inte kunde visa någon större skada, och en stor del av entreprenaden tagits i bruk. Domstolen utvecklade dock inte närmare hur procentsatsen räknades fram.
Vem har bevisbördan?
Enligt hovrättens resonemang bör beställaren, om denne vill undvika en alltför kraftig jämkning, visa vilka andra olägenheter som förseningarna orsakat – alltså utöver det faktum att delar av entreprenaden kunnat användas. Det kan exempelvis handla om störningar i produktion, ökade kostnader eller andra problem som inte automatiskt löses genom ibruktagandet.
Samtidigt kan det diskuteras om denna ordning urholkar hela syftet med vitet – nämligen att parterna ska slippa bevisa exakt hur stora skadorna är. Entreprenören har också ett ansvar att visa hur stor del som tagits i bruk, men beställaren kan komma att få bära bevisbördan för att jämkningen inte ska bli alltför kraftig.
Detta visar att jämkningsfrågan i praktiken är mer komplicerad än vad standardavtalen ger sken av – och att rättsläget fortfarande lämnar stort utrymme för tolkning.
Vill ni ha hjälp?
Behöver ni hjälp med entreprenadtvister eller liknande? I sådana fall är ni välkomna att höra av er till oss på Juridio. Ni lämnar enklast din förfrågan http://www.juridio.se så hjälper vi er skyndsamt.
